DE MEST LÄSVÄRDA INLÄGGEN

LÄSER DU MIN BLOGG?

29/07/2018

1/7
Please reload

SENASTE INLÄGGEN
Please reload

BLOGGENS ARKIV
Please reload

TACOSENS KÄRLEK

 

Med tacos i magen förändrades mitt sinnestillstånd. Från ett melankoniskt stycke till ett lyckligt slut. All frustration, all tvivel och sorg försvann för varje tugga som togs. Livslusten kom hand i hand med motivationen, trallande tillbaks till mitt hjärta. Det blev lättare för ögonen att se, leendet drog sig upp och jag blev redo för livet igen. Var det så att det var tacos som fattades mig?

 

I två dagar har jag känt så mycket tvivel och osäkerhet. Tårarna har försökt trängt sig igenom. Jag har likt en vattendamm inte tillåtit tårarna komma igenom kanalen. Jag är inte den som brukar gråta överhuvudtaget, men kroppen ville någonting annat då. Det är hjärnspöken som att man är en svag individ om man väljer att gråta för småsaker. Det är hjärnspöken som att just den personen skulle aldrig misslyckas med här som får mig att bita ihop. Deras röster ekar i mitt huvud. Att jag gör mig själv till ett offer när jag känner självtvivlan och självhat, som får mig att lägga undan telefonen för att ringa och be om hjälp. Men vad gör det? Om jag gråter i tystnad, i min ensamhet och inom mig? Kroppen går på auotomatik ändå, jobbet blir gjort och artigheten gör sitt.

 

Är jag den som är stark nu? Är jag en av alla de som kommer lyckas med livet? Som puschar mig själv till det yttersta? Eller är det så, att det inte är någon som bryr sig? De personers röster som ekar inom mig inte har någon vetskap om hur de påverkat mig. Jag har kunna låtit dammen brista, fått tårarna att tömmas, vad hade det gjort med mig då?

Dela på Facebook
Please reload